Nu har Anelia funnits hos oss i exakt 2 år och 10 månader. Hon är den STÖRSTA KÄRLEKEN i mitt liv.

Jag älskar henne inte bara till månen och tillbaka utan jag älskar henne så mycket att jag inte kan klä kärleken i ord och meningar.

Kärleken är så makalöst stor och överväldigande och har etsat fast sig så djupt i mitt hjärta och själ att det gör ont att försöka förstå. Kärleken till ett barn är så stor att man behöver få bli mamma för att förstå.

Förr trodde man att man visste. Men jag hade ingen aning.

 

Att aldrig få se mitt barn växa upp.

Att jag blir ifråntagen min flicka.

 

För varje dag blir min tjej mer och mer självständig.

Hon leker mer med andra barn. Vill vara ute och springa, klättra och busa. Och för varje dag frigör hon sig mer och mer från sina föräldrar. Precis som det ska vara.

 

Men min rädsla växer och det växer för varje andetag jag tar.

Att någon ska göra henne illa.

Att hon inte ska få kompisar.

Att hon ska hamna i fel krets, börja syssla med "dumheter".

Att hon ska bli skadad och i värsta fall - att hon ska hamna i " fel händer".

Eller att hon ska dö.

 

Jag är så rädd över att förlora mitt barn.

 

Men kanske är detta just det alla andra pratat om innan.

Kanske är detta som de " andra" refererat  som - "Att när man får barn som lever man med hjärtat utanför kroppen". För evigt.