Denna veckan som har varit har varit tuff för mig smärtmässigt. Jag arbetar fullt ut och när jag väl är hemma igen är det som om någon släckte lampan- luften går helt enkelt ut ur mig och det är sängen som gäller med det samma.

Torsdagsnatten var mycket jobbig. Smärtorna på höger äggstock eskalerade och ingenting bet på den djävulska smärtan som strålande bak i ländryggen, låret och till slut under fotsulorna. Till slut lyckades jag dock hitta en någorlunda bekväm ställning och somnade helt utmattad. 

Vaknar med smärtor till fredag och sista arbetsdagen. Blek och trött kör jag till jobbet och gör det jag ska samtidigt som smärtan smugit sig tillbaka och det går inte att parera den med något alls. Det blir till att åka hem 30 minuter tidigare och ta modell starkare i smärtlindringssyfte. Utan resultat. Het dusch utan resultat. Gynakuten är liksom sista anhalten och jag känner mig besegrad om jag hamnar där. Men besegrad fick jag bli.

Framåtlutad och långsamt får jag komma in och berätta åter ingen vad det är jag gör där. Kollegorna vet ju men ändå är det besvärligt från min sida. Ultraljudet brukar ändå inget visa och de klassar det som ett smärtskov i min endometrios.

Hur som. Doktorn tog emot mig omgående pga smärtorna, stigande infektionsvärde, en puls på 140 (pga smärtorna) och var det feber också?.......

Upp i den berömda stolen och kort därpå utbrister läkaren: Men hurredudu. Inte konstigt att du har ont när du gått omkring med den där cystan säger hon och pekar på skärmen.

Minst 5 -6 cm stor cysta och torsionsmisstanke.

Så nu ligger jag alltså här igen. Fastande, med nål i armen och fullproppad på smärtlindring. Det blir till att observera inatt och se vart detta tar vägen. Förmodligen kan den spricka av sig själv (AJJJJJ som fan), eller så får den opereras bort. För en torsion vill jag inte ha och riskera att bli av med äggstock/äggledare. I annat fall kan man bli hemskickad med smärtlindring.

Fan också. 

Endometrios är inte att leka med......