Theodora

Endometrios.

Publicerat den: 2021-04-08 [09:12:54]

Endometrios is not just "cramps". Endometrios is an endless cycle of surgeries, birth control pills, hormonal injections, unpleasant birth implants, endless empty pain killer bottles. It is being tortured by your own body in broad daylight. It is Christmas Eve, birthdays and happy moments spent trapped in your own bedroom. Chain to the bed. It is more procedures until the options run out. And then when the AGE is right you can finally strip yourself of what it means to be a woman. Sometimes even earlier - before getting the chance to birth a child of your own.

Endometriosis is being held hostage to an incurable thief to your youth.

You jump from one birth control method to the next, not to cure but to simply cope with this monstrous beast growing inside of your body.

Until you are so medicated and hormonally irregulated that you don’t know what it even means to be you anymore.

Endometrios is EXTREME fatigue and pain. It is insomnia, mood swings, extreme bleeding, weight fluctuation, acne, chronic anemia, bone loss, infertility for some women.

Endometrios is becoming a shell of a person from what you use to be. Endometrios leads many to become very VERY lonely.

Sweden needs educated specialized gynecologist who knows their way around the knife. Who can manage to operate without leaving people more sick than what they were before seeking help. (null)

videoblogg {Kommentarer: 1}

-Tillbaka-

Publicerat den: 2018-08-12 [19:08:26]

Det har varit lösenord på bloggen av vissa anledningar men idag tog jag bort det. Mycket har hänt sedan min senaste uppdatering.

Vi är numera 6 i familjen då vi uppdaterat oss med två nya familjemedlemmar i form av Doris och Zingo. Två svarta och fantastiskt fina, lejonhuvade dvärgkaniner. Det är ett syskonpar som lever livet här hemma hos oss i Frölunda.

Ja- vi bor i Frölunda sedan mars månad. Nya huset var då tydligen färdigt att flytta in i men jag kan säga som så att vi fortfarande bor mitt i en byggarbetsplats. Det byggs för fullt dagligen utanför vår dörr och det är ett ständigt oväsen och byggdam från tidig morgon till sen kväll.

Tydligen kan det vara så här när ett nytt område får liv men jag anser att vi gott kunde fått flytta in i höst istället. Bara att stå ut ett tag till iaf.

Nya familjemedlemmar och nytt hus är alltid glädjande nyheter och så är även min hälsa.

I nuläget kan jag äntligen säga att jag mår mer bra än dåligt. Förmodligen beror det på att jag fick hjälp på en privat smärtmottagning i våras. Där jag äntligen blev lyssnad på och betrodd. Det i sin tur gjorde väg för mig att söka nytt arbete.

Efter 6 år inom gyn så är jag redo att testa på något nytt. Jag är redo att ge mig ut på avdelning åter igen och ser fram emot att börja där i höst. Arbetet är på en kirurgavdelning och jag har länge anat att jag istället borde läst till kirurgsjuksköterska istället 😀

Sommaren bjöd även på Bulgarien där vi var ett helg gäng på 6 personer i vår våning.

Den bjöd på konsert med Zucchero i Bulgarien som jag och min allra bästa vännina Ivelina var på.

Den bjöd på sol, vind och vatten. Musslor i smör och iskallt vin.

Den bjöd på släkt och vänner och roliga upplevelser.

Den bjöd tyvärr även på tårar och sorg då vi förlorade vår kära Vasko.

Sådant är tyvärr livet. Kärlek och sorg går tydligen hand i hand.

Det blir alldeles säkert en fin höst❤️

Tankar och känslor {Kommentarer: 0}

-Hera 2004-

Publicerat den: 2017-12-22 [22:40:04]

I över 13 år har vi undrat och jag tror faktiskt vi aldrig kommer få veta men hoppas går ju alltid.

Det var vågor.

Vi vet att det var det.

Det var kallt.

Vi vet att det var så också.

Februarivågor vad mer kan man begära..

Det var fredag den 13. Vad gjorde det?

Vi visste exakt vilken dag det var.

Det var din sista dag på denna helvetes båt.

Nu skulle du komma hem.

Jag var glad för det.

Gjorde mitt jobb på Ica.

Slapp ta lån.

Bodde hos mamma and pappa.

Mellan 13 och 14 februari SKULLE det inte finnas kontakt med båten.

Och det fanns det inte.

No worry.

No sorry.

Den 14 februari på självaste Valentin dagen gick jag glad i hågen till jobbet. Idag skulle du ringa och du skulle tala om för mig att du var hemma nu. För vi hade inte kommit så värst överens sist vi hördes. Men nu skulle vi göra det.

Jag knappade på, på kassan på Ica.

Bananer. Bröd.

Pant. Clementiner. Små baguetter och snackspaprikor.

Och så där.....

Det som skavde var att jag hade kastat luren i örat på dig en vecka tidigare. Men nu var denna vecka över. Idag var en bra dag.

Det var en lördag.

Jag visste att under den dagen så fanns ingen chans till kontakt med båten. Ni skulle kasta i hamn och sen var det bra. Under den dagen stod båten Hera med 11 andra båtar och väntade på klartecken på att få komma in till hamnen.

Alla dessa 11 båtar fick denna tecken.

Inte Hera.

Jag kom hem från ICA och såg en söndergråten pappa. Hade aldrig sett något sådant förut. Varför gjorde han så?

Jag öppnande dörren till Musikvägen 12 och möttes av en pappa som kom ut från toaletten med rödsprängda ögon. Varför kom han ut från toaletten och såg ut så där?

Han grät. Hade aldrig sett min pappa gråta förut.

Jag höll i dörren och frågade på ett endaste andetag: Ärminmammadöd?

-Nej , sa pappa.

Är min farmor död?

-Nej, sa pappa.

Men igår så hände något med Hera.

Blankt.

Dörren var tydligen fortfarande öppen.

Minns inget av det.

Min far gjorde något.

Minns inget av det heller.

Något stoppar något i min mun och säger att det blir bra. Ger mig att äta men min blick fokuserar på dörren i köket. Jag stirrar på sopkorgen och förundras att den fortfarande finns.

Min mor lagar mat. Hon talar till mig men jag lyssnar inte på henne. Påsen i den där sopkorgen gör mig fundersam.

Livet fortsätter.

Vi slänger sopor.

Min mor talar till mig.

Hon står vid spisen och pratar. Minns inte om vad. Jag sitter på hennes stol med ett ben under hakan och bara stirrar på henne. Äcklad av att alla bara fortsätter med livet och att mitt inte finns mer..

Någon mer kommer med något som smakar papper. Livet är slut.

Sms väller in och jag hatar alla.

Ni äcklar mig.

Helt plötsligt är jag i ett annat land. För att komma bort. Vi ska åka långt med buss och någon kommer med mer saker som smakar konstigt.

Ni hann skicka ut ett enda meddelande.

Vi sjunker. Hera sjunker.

Kan någon hjälpa oss?

På mindre än 3 minuter.

T.R.E. minuter var det slut. Borta.

Bortsuddat.

Så

Där

Var så goooooodTheeeeooodoraaaaaa

Nu är det slut. Kapot. Finish. Svarshi.

Filkokommeraldrigmeraattsvara.

Never ever.

Så där ja. Nu kan du fortsätta med ditt liv och bara för att göra det ännu bättre- så kommer Filko aldrig någonsin hittas heller.

Det finns ingenstans att ställa en jäkla ful blomma

Och jag ringde femhundraelvagånger till dig. Men du svarade inte.

För där och då så var det som det var.

Du dog och jag dog med dig.

Och om någon mer kommer och frågar mig om varför jag spenderat så mycket känslor och tid på jobbet tidigare - så har ni svaret här.

Därför.

Inte för något annat.

Det har aldrig varit något annat.

Slipper man tänka så finns det inte.

För stunden.

Och sen så kom Nemo.

Han fick mig att ta mina första andetag och blåste sakta men säkert liv i mina lungor. Resten vet ni.

videoblogg {Kommentarer: 0}

-Lilla, lilla doktor-

Publicerat den: 2017-09-24 [15:59:09]

Varje gång man söker hjälp så tar det emot. För mig tar det emot för att ETT:Jag känner mig besegrad och det gillar jag inte. Att vara besegrad innebär att jag förlorar kontrollen och det är svårt att inte ha kontroll över en situation. Men så är det med denna sjukdom. Man har ingen aning när skoven slår till och ibland kommer de helt utan inbjudan och slår mattan undan mina fötter.

TVÅ: De som vårdar mig är även mina kollegor eller människor jag behöver träffa ofta. Jag kan inte vara anonym. Jag kan inte bara vara en patient som har ont och behöver hjälp. Hela tiden känner jag mig granskad och bedömd. Och jag vet att det många gånger är mina egna hjärnspöken som spelar mig ett spratt men jag hatar det. Jag avskyr att människor som jag arbetar med har makten över situationen där jag är dålig och inte har kontroll över mycket.

TRE: Ännu en gång ska folk tycka synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag har en kronisk sjukdom men den ska inte få styra mitt liv längre. Jag har fått nog. Länge har jag tyckt synd om mig själv. Så blir det när man lever med smärtor varje jävla dag. Det är inte bara smärtor utan denna fruktansvärda, makalösa tröttheten som kommer tillsammans hand i hand med smärtorna. De är tydligen vänner. Bästa vänner de två. Så skoj.

Värmekudde och träning säger doktorn och tittar på mig genom sina tjocka glasögon. Jaaaaha du- nähe det menar du inte. Att jag inte testat det innan. Vad vet hon, denna doktor hur mycket jag försökt innan. Hur mycket jag försöker nu och hur jag vissa dagar knappt kan ta mig upp till andra våningen för att det pågår ett krig i min kropp. Ett krig som utlöser smärtor värre än förlossningsvärkar. Fast denna gången får jag inget varmt litet barn på mitt bröst utan endast elände. Ett krig som bygger härdar av sjukdom och de sprider sig tydligen lika fort som pesten. Jävla doktorer alltså. Vissa är bara rent ut sagt..... jag ska låta det vara osagt.

De dundrar in på rummet som om de äger stället. Utan förvarning dundrar de in på mitt rum och börjar predika för mig hur jag ska göra och hur jag ska leva min vardag. Som om jag inte visste om något alls. Jag är en patient i detta läge men jag kan min sjukdom. Jag är patient men även en barnmorska med många arbetsår i bagaget.

Kom inte in på mitt rum och predika för mig om saker jag redan vet. Jag känner mig så liten då. Jag varnar dig lilla doktor att jag inte behöver en third degree lektion men ändå står du där och stirrar och pratar och vägrar lyssna. Och jag, ja - jag lyssnar och är tyst för du är min livlina just där och då. Du är den som har kontroll över det som får mig att stå upp just i den situationen. Du har kontroll över den magiska smärtlindringen och den behöver jag ibland för att öht kunna fungera.

Tro nu inte att jag sitter på 7 himlen när jag får dessa magiska piller. NEJ. Här finns ingen sjunde himmel eller fluffiga moln eller eufori av dessa mediciner. Vet du vad jag får när de gör sitt arbete?

Tänk dig det här lilla doktor. Tänk dig att du kliver upp från din varma säng och tar dig till köket utan smärta i kroppen. Den vanliga känslan liksom. Du häller upp en kopp kaffe och brer dig en smörgås. Du sätter dig i bilen, åker till jobbet och får rapport. Så, så känns det när smärtan kan få försvinna ett tag och jag också kan få ta mig till mitt kök för att få hälla upp en kopp kaffe.

Eller få vakna upp en morgon, en morgon där mitt barn inte ska behöva söka igenom mitt ansikte efter smärta och elände. Hon är sex år gammal mitt barn. Hon ska inte behöva oroa sig över om mamma har ont eller inte. Hon ska inte behöva scanna igenom sin mamma och känna igen varenda blick och rörelse som innebär smärta. Jag har en sorg lilla doktor. Vet du vad det är? Jag sörjer så innerligt den personen som brukade vara jag. Vart tog hon vägen? Är det höst ute nu? Jag sörjer att jag inte får vara den mamma som jag vet att jag kan vara. Istället är jag bosatt i en säng många många gånger.

Jag sörjer att mitt barn förmodligen blir utan syskon för att det är just så denna vidriga sjukdom arbetar. Den tar ifrån dig allt fint i detta liv och många gånger vet du knappt vilken dag på veckan det är.

Men vad ska du göra åt det lilla doktorn. Du har ju gått på ditt arbetspass för att utföra ditt arbete. Så du står och predikar för mig om saker jag kan säga i sömnen. Nej jag vet att medicin inte är bra i längden. Men det är skillnad på att bruka och missbruka. Det vet jag att du vet men du är ju den som har kontroll nu. Tillåt mig att skratta. Idioti. IDIOTI är vad det är och inga år på högskolan och inga tjocka böcker kommer lära dig lilla doktor vad det innebär att LYSSNA.

Lyssna och sluta börja din väg ut ur mitt rum sekunden som du tagit dig in. Lyssna så kanske du får lära dig lite.

videoblogg {Kommentarer: 1}

Vi bygger hus❤️

Publicerat den: 2017-05-19 [17:39:15]

& flyttar om ca 1 år.

Etapp två på Äppleträdgården i Ruddalen är äntligen igång och vi fick äran att bli dragna under lottdragningen för att få köpa ett av husen. Många intresserade och det förstår jag ju.

Under tiden som etapp ett byggdes har intresset funnits men bygget kom aldrig igång och istället blev jag en tjatiga kvinna som skickade mail efter mail till gänget som har hand om bygget. Men nu är det igång och jag/vi flyttar äntligen "hem" till Frölunda igen. Vi trivs väldigt fint i vår Bokskog men geografiskt känns inte Hisingen rätt, iaf för mig. Bil behöver man för princip allt och allt tar tiiiiiiiiid. Nu blir det i princip några minuter till Frölunda torg, bibliotek, badhus, gym, skola, jobb och bäst av allt- min mamma och pappa. Tycka vad man tycka vill men för mig är det viktigt att ha närhet till de. Visst tar det 20 min med bil hem till de nu men alltid måste dessa anpassas beroende på trafiken. Nu när Nelly elly växer så vill jag att hon har nära till de alltid. Från huset ser vi till deras lägenhet och hon kommer gå på en bilfri väg hem till de❤️

Det är gott att kunna hjälpa de när de är i behov av något och extra bra med passning av Nemo. Bäst är att ha de till hands nu när min mage är så pass sjuk och operation två inväntas.

And also I Love Zucchero❤️

Haydå

videoblogg {Kommentarer: 0}

- När några ord blir till en hel roman-

Publicerat den: 2016-11-19 [17:14:43]

Vecka 2. Nästan helt stum under en hel vecka. Värmefilten har varvats med varma duschar. Varje promenad med hunden har varit som ett maratonlopp. Tankar och känslor har blockerats. Förmågan att älta har inte ens funnits. Något jag tydligen är expert på i vanliga fall.
Bara varit.
Läpparna har rört sig om jag önskat att säga något. Oftast saker jag inte överhuvudtaget ens har reflekterat över. Bara för att svara när jag blivit tilltalad.
Överlevt utan att leva.
Död inombords. Levande på utsidan. För syns skull.

Vecka 2. TVÅ.
Tittar ut. Snön som täckte vägen utanför är helt plötsligt borta. När hände detta? Nu syns höstlöven som lagt sig som ett täcken över gräs och hela vår skog är nästan naken. Man ser igenom allt. Precis som min själ.
Bladen är döda och det har jag också varit. Inombords. Trängt undan tankarna. Det blir så då en person manglas sönder bit för bit. Alla har vi gränser. Min nåddes tydligen för tio dagar sedan.
Telefonen har legat bredvid mig. Sms strömmar in hela tiden. Vad händer. Hur mår du? Var är du? Tja, var är jag? Jag är här men ändå inte. Tystnad. Till slut berättar jag för den som känner mig ut och in. Jag smyger ned för trappan, ställer mig vid dörren till sovrummet och tittar på honom. Orden strömmar ut ur min mun och jag tänker inte medan jag pratar. Jag säger som det är. Den nakna sanningen. Under fyra dagar har jag övat på detta i tankarna och nu var det tydligen dags. Jag skäms. Vågar inte se honom i ögonen. Har förberett mig för dömande ord och en kall blick. Är van vid det. Men där svek tankarna mig.
Han lyssnar. Har bekräftar det jag säger och tittar mig djupt i ögonen.
Han uttalar orden som senare ska få mig att kravla mig upp på fötter åter igen. Som ska få mig att lyfta blicken och bryta den stumma tystnaden.
Jag står vid din sida säger han. Vi är i detta tillsammans. VI.
VI. VI. VI. VI. VI. VI.
V.I!!!!!!!!!!!
Tydligen är jag inte så ensam. Han som lovande att älska mig i nöd och lust står här och säger att VI är i detta tillsammans.
Förstår ni vad det innebär?
Vi är i detta tillsammans.
Jag är inte så ensam som jag trodde.

Vecka två.
Orden var inte så många. De som han uttalade. Men de var ändå tillräckliga för att plocka upp mig från det där avgrunden och blåsa liv i mina lungor.
Han hade lika gärna kunnat uttala miljontals ord utan att säga något överhuvudtaget.
Nu var det inte så. Han sa endast några ord. Några väl valda ord. Några ord som väckte mig till liv. Jag såg att han inte ens behövde fundera på det han yttrade där och då i sovrummet. Som om det var något så pass självklart att han inte ens behövde öva på orden.
Meningsfulla och så så viktiga.
Min man är inte en människa som pladdrar. Det är något som har fått mig att gå i taket många många gånger då jag själv är väldigt explosiv. "Balkanstucket" finns där inne och kommer fram titt som tätt. Jag har fått lära mig att töva känslorna sedan jag intog rollen som mamma. Jag övar på det fortfarande kan man väl säga.

Vecka två.
Jag har slagits och kämpat en hel del här i livet. Precis som de flesta av oss har.
Många av dessa krig har varit väldigt väldigt svåra. Krävt väldigt mycket. Men till slut har krigen avslutats med att jag rest mig upp och med vingliga ben lärt mig " gå" igen. Varje gång undrar jag hur mycket en kropp egentligen ska kunna klara av. Den klarar tydligen mycket.
Man blir "visare och klokare" genom erfarenhet. Vissa av dessa erfarenheter vill jag dock vara utan.
Hur som. Lära sig var det.
Jag har lärt mig att inte sticka ut - i vissa situationer.
Jag har lärt mig att vara som alla andra - i vissa situationer.
Jag har lär mig att blickar kan betyda mer än tusen ord- i vissa situationer.
I vissa situationer.......
Jag har lärt mig mycket.
Det som har varit svårast att lära sig är att inte vara för snäll. Det leder ingenstans.
Resultatet av att vara för snäll har kostat mig mycket.
Vänskap, nerver, känslor, tid och så vidare.
Det har samtidigt även givit mig en väldigt stor dos KÄRLEK.

Balans helt enkelt. Det är en svår läxa. Balansgången.

Vecka två som snart ska bli till vecka tre.
Han är fortfarande fåordig i många sammanhang men ARG när det som förstummat mig kommer på tal. Han är arg på situationen och det är jag också. Mest arg är jag på mig själv. Som vanligt.
Men jag kan inte vara som "alla andra". Vara osynlig.
Jag VET att det inte är så. Redan under dag ett hemma fylldes telefonen av en massa undran.
Var är jag. Vad sker. Det hade inte varit så om det "osynliga" inte längre syns. Eller.... ?????
Men nu är det som är.
Stum har jag varit och fortfarande är.
Men jag avvaktar.
Jag avvaktar och vet att bra saker sker sakta.
Ibland kan tystnaden betyda mer än tiotusen ord.
Jag avvaktar. Tar ett andetag efter det andra. Det är nödvändigt för att leva.
Men jag vet!

Vecka två som alldeles alldeles snart går mot vecka tre.
Snart är tystnaden över. Jag har inte gjort något som ska få mig att skämmas. Jag måste höras.
Kan inte döden knäcka mig så ska inte detta heller göra det.

❤️
För att avsluta det hela lite mer "odramatiskt" så lägger jag ut en bild på mig och min gangster.

videoblogg {Kommentarer: 1}

-Verona-

Publicerat den: 2016-10-21 [22:56:20]

Så blev vår efterlängtade resa till Verona gjord - jag & pappa åkte efter att ha väntat i över 1 år på att få resa. Längst fram satt vi under Zuccheros konsert och min dröm gick i uppfyllelse när jag hörde tonerna av Diamantes spelas och Zucchero framföra den live. En dröm jag haft sedan barnsben ❤️ Tårarna rann och jag kunde inte slita min blick ifrån scenen. Den vackraste låten jag känner till och det är så mycket känslor för mig när jag hör den❤️
Jag var i extas långt efter konserten och eftersom vi hade ytterligare en natt kvar i Verona så chansade vi och efterfrågade om det möjligtvis fanns två biljetter till konserten dagen efter också. Visst fanns det och de köpte vi.🎩❤️🎩
2 dagar i rad med min älskade Zucchero fick vi❤️ och totalt tre underbara dagar i vackra Verona. Denna underbara artist framförde 11 nonstop konserer i Verona och är just nu i Europa och spelar på olika scener. Tyvärr kommer han inte till Sverige men den dagen han dyker upp så kommer jag vara bänkad längst fram igen 🎼🎤🎩🎶🎹
Vi besökte även Romeo och Julias balkong, drack vin på tavernor, åt god mat, promenerade runt och var bara pappa pch dotter.
Jag måste säga att jag är mäkta stolt över mig själv. Jag lyckades överleva 4 lyft och 4 landningar utan att drabbas av allt för hemsk panik👍

Innan resan opererades jag också.....
Mer om det en annan dag.

Natti natti💤💤💤💤💤💤💤💤

videoblogg {Kommentarer: 1}

-Back-

Publicerat den: 2016-08-12 [07:29:33]

På månad börjat allvaret och jag längtar redan tillbaka till mitt Varna❤️ Vilka underbara veckor det har varit där nere. Havet har verkligen läkt min mage på alla sätt och vis.

videoblogg {Kommentarer: 1}

-Soon-

Publicerat den: 2016-07-05 [22:18:00]

Snart sitter jag tidigt tidigt, långt innan alla kliver upp på vår balkong i Galata. Där sitter jag och ser ut över takåsarna, dricker mitt morgonkaffe samtidigt som solen går upp ovanför havet och barndomsgatan vaknar till liv. Jag kommer se vår lilla affär öppna upp för dagen och leveransen med nybakat bröd anlända. Någon kommer att rusa ned för gatan för att inte missa buss nr 17 medan någon annan kommer att öppna dagens första öl (ja klockan 06:30) på morgonen och klunka i sig allt där utanför den lilla affären.

Det är även väldigt spännande att se hur huset har blivit efter all renovering. En sak är säker iaf: Jag är lycklig över att våningen aldrig såldes❤️ Då hade mitt hjärta brustit.

Imorgon välkomnar vi faster med familj samt farmor från Norge. Farmor kommer tillsammans med oss att åka ned till Varna❤️

Ett lyckligt liv {Kommentarer: 0}

-Nerbäddad-

Publicerat den: 2015-09-06 [09:04:49]

En extra natt på Gynakuten är över, inatt kör jag ännu ett extra pass. Det är bra det då jag gör en natt på mitt nuvarande arbete imorgon och behöver då inte byta tillbaka dag och natt utan försöka (????!!!?!!?) sova lite under dagen. Vi vet ju alla hur bra jag är på det......

Ute är det höst. Visst är det så?

Löven ändrar färg och faller till marken.

Välkommen hösten då💕

Ja just det, en sak till. Mitt älskade barndomshem är kvar i våra ägor. Jag har inte hjärta och själ att sälja det.

Istället görs omfattande renovering på fasad, det värmeisoleras under oss och hela jäkla taket byts ut. Det är därför jag arbetar så mycket extra. Allt kostar men så är det när ett hem ska bevaras. Det måste konstant underhållas. Längre fram är det dags för badrummet och lite i köket. Ingen som egentligen behöver göras om men har man väl börjat så är det lite svårt att sluta.

Me, myself and I {Kommentarer: 0}

-God Jul-

Publicerat den: 2014-12-23 [15:44:41]

Idag är det dan före doppardan. Uppesittarkväll med Bingo lotto och så har jag gjort chilligratinerad hummer som jag får ha alldeles för mig själv. Ett glas rött kommer också att slinka ned. Ja jag vet att det ska vara vitt till fisk men just nu är rött godast :)

Nelly Elly och jag har totalt 10 dagars ledighet. Därefter arbetar jag två dagar och är ledig 5 igen. Underbart!

Bättre än så här kan man inte ha det inom vården.

God jul till er alla därute.

Livet runt omkring {Kommentarer: 0}

-Stress & längtan-

Publicerat den: 2013-05-22 [03:29:44]

Puhhhhhhh. Det har varit mycket dessa nätter på jobbet. Fötterna värker oändligt mycket och jag önskar att jag fick sova bättre på dagen efter sådana hektiska arbetspass. Jag är så speedad på morgonen efter all adrenalinpåslag att det är nästintill omöjligt att somna in djupt hur mycket man än skulle önska. Att mina grannar borrar och slår med sina hammaren på dagen gör ju inte saken enklare.

Snart kommer Juni månad också. Det betyder att vi flyttar månaden där på.

Längtan är SÅÅÅÅ STOR!

Redan första kvällen ska vi bara bädda sängarna, slänga in alla flyttlådor och tända grillen.

Grilla på vår altan. Hur låter det?

Öppna en flaska vin på vår altan. Hur låter det?

Njuta av tystnaden och bokskogen på vår altan. Hur låter det?

Det låter bäst!!!!

Nu måste jag fortsätta här.

Hej svejs.

videoblogg {Kommentarer: 1}

-Visningsdags-

Publicerat den: 2013-04-01 [05:25:44]

Nu är vår lägenhet ute till försäljning.

Den 7 & 8 april har vi bokade visningar för den. Hoppas allt går väl.

http://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-3rum-flatas-goteborgs-kommun-svangrumsgatan-22-4822795

Längtar verkligen till 77: an i vackra Bokskogen...

Mannen går och funderar på hur stor grill vi ska inhandla medan jag funderar på ett hållbart, snyggt slagbord som jag får pyssla med. Slipa den och måla om i vitt, där många middagsgäster ska få plats.

Ja så klart vet vi om att det är mycket mer än inredning och grillning som ska göras när man köper ett hus, men vi kan väl få börja med det som är lite mysigt :)

Hur som.

Om ca 1,5 timme går jag av mitt sista nattpass för denna gången.

Ska verkligen bli skönt att komma hem och dunsta i säng.

Påsken är över, det är april och sommartid och ljusa nätter har tagit fart.

Härligt.

videoblogg {Kommentarer: 3}

Några timmar kvar...

Publicerat den: 2012-08-12 [01:10:52]

på förlossningen för denna gången.

Om några timmar börjar min semester som kommer vara i tre veckor och därefter kommer jag att vara placerad på BB i höst. Hur länge jag blir kvar där är oklart, men jag kan tänka mig att det blir under några månader iaf.

Vi är ett mycket härligt gäng på bebisfabriken inatt och just nu är det lugna gatan.

Sådana nätter kan också behövas.

På måndag kommer äntligen mor och far hem från sin Varna resa och maken min åker till Oslo för att hämta hem de.Gulligt. Makens semester börjar på måndag också och det är en evighet sedan vi alla hade ledigt samtidigt :) Ska bli fint att ha Anelia hemma från dagis och leka och busa på dagarna.

Dags för kaffe här tror jag.

Kärlek till er alla.

♥

videoblogg {Kommentarer: 2}

Inte ens i en dagbok - del 1.

Publicerat den: 2012-07-11 [23:05:53]

Det är många gånger jag har önskat att få sitta ner och skriva några ordentliga rader om den där förjäkliga dagen fredagen den 13 februari 2004. Men det har aldrig blivit av.

Att sätta ord på historien har gjort för ont.

Inte ens i en dagbok fick orden rum.

Det är en hemskt strypande känsla att äntligen få printa ned orden här på bloggen.

Det är kvävande, misshandlande, sörjande känsla att blotta sitt allra innersta.

Kanske borde jag, eller inte.

Men eftersom bloggen är på väg att dö, så kanske gör det inte så mycket.

April 2012

Jag står i valet och kvalet inne i den lilla bokhandeln på centralstationen i Göteborg.

Det är många gånger jag köper med mig en bok som därefter blir liggandes i handväskan. Olöst och oläst.

Idag fastanar min blick på Charlotte Alfvins fina bok: För då minns jag käleken.

Hon skriver om en kall vinterdag.

Hon skiriver om sin Jacob.

Om Thailandresan vintern 2004.

Hon skriver om tsunamin, om havet, om Jacon som försvinner.

Om Jacob som dör och om Charlotte som överlever.

Det är en sorglig och mycket gripande historia.

Havet tog Jacobs liv.

Likaså tog havet Filkos liv.

Samma år. Fast lite tidigare.

videoblogg {Kommentarer: 4}

Ohhhh men.....

Publicerat den: 2012-02-24 [23:17:22]

Förstår nu att om typ några dagar...

Jag blir alldeles salig.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/209239/images/2012/pic_191019102.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/209239/images/2012/pic_191019102.jpg" class="image">

videoblogg {Kommentarer: 0}

Med denna...

Publicerat den: 2012-02-23 [22:17:12]

kan fredagen få ta sin början.
Godnatt torsdag...

videoblogg {Kommentarer: 0}

Mina älsklingar <3

Publicerat den: 2012-02-23 [13:09:46]

videoblogg {Kommentarer: 0}

....

Publicerat den: 2012-02-22 [14:32:38]

Datorlösa som sagt:( jätte tråkigt! Funderar på att ta fram min lilla rosa dator men den är seeeeeg..

Men i nästa vecka får vi hem vår nya dator och då blir det ändring här inne precis som jag har lovat.

Hoppas ni alla mår bra.

videoblogg {Kommentarer: 0}

Me & My girlfriend

Publicerat den: 2012-02-17 [21:57:32]

Önskar en strålande helg. Datorn är nu officiellt död tyvärr.

Kommentera på förra inlägget eftersom mobila inlägg är inte dugliga att kommentera på.

Må gott.
Puss

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/209239/images/2012/pic_189913962.jpg" class="image">

videoblogg {Kommentarer: 0}