Vecka 2. Nästan helt stum under en hel vecka. Värmefilten har varvats med varma duschar. Varje promenad med hunden har varit som ett maratonlopp. Tankar och känslor har blockerats. Förmågan att älta har inte ens funnits. Något jag tydligen är expert på i vanliga fall.
Bara varit.
Läpparna har rört sig om jag önskat att säga något. Oftast saker jag inte överhuvudtaget ens har reflekterat över. Bara för att svara när jag blivit tilltalad.
Överlevt utan att leva.
Död inombords. Levande på utsidan. För syns skull.

Vecka 2. TVÅ.
Tittar ut. Snön som täckte vägen utanför är helt plötsligt borta. När hände detta? Nu syns höstlöven som lagt sig som ett täcken över gräs och hela vår skog är nästan naken. Man ser igenom allt. Precis som min själ.
Bladen är döda och det har jag också varit. Inombords. Trängt undan tankarna. Det blir så då en person manglas sönder bit för bit. Alla har vi gränser. Min nåddes tydligen för tio dagar sedan.
Telefonen har legat bredvid mig. Sms strömmar in hela tiden. Vad händer. Hur mår du? Var är du? Tja, var är jag? Jag är här men ändå inte. Tystnad. Till slut berättar jag för den som känner mig ut och in. Jag smyger ned för trappan, ställer mig vid dörren till sovrummet och tittar på honom. Orden strömmar ut ur min mun och jag tänker inte medan jag pratar. Jag säger som det är. Den nakna sanningen. Under fyra dagar har jag övat på detta i tankarna och nu var det tydligen dags. Jag skäms. Vågar inte se honom i ögonen. Har förberett mig för dömande ord och en kall blick. Är van vid det. Men där svek tankarna mig.
Han lyssnar. Har bekräftar det jag säger och tittar mig djupt i ögonen.
Han uttalar orden som senare ska få mig att kravla mig upp på fötter åter igen. Som ska få mig att lyfta blicken och bryta den stumma tystnaden.
Jag står vid din sida säger han. Vi är i detta tillsammans. VI.
VI. VI. VI. VI. VI. VI.
V.I!!!!!!!!!!!
Tydligen är jag inte så ensam. Han som lovande att älska mig i nöd och lust står här och säger att VI är i detta tillsammans.
Förstår ni vad det innebär?
Vi är i detta tillsammans.
Jag är inte så ensam som jag trodde.

Vecka två.
Orden var inte så många. De som han uttalade. Men de var ändå tillräckliga för att plocka upp mig från det där avgrunden och blåsa liv i mina lungor.
Han hade lika gärna kunnat uttala miljontals ord utan att säga något överhuvudtaget.
Nu var det inte så. Han sa endast några ord. Några väl valda ord. Några ord som väckte mig till liv. Jag såg att han inte ens behövde fundera på det han yttrade där och då i sovrummet. Som om det var något så pass självklart att han inte ens behövde öva på orden.
Meningsfulla och så så viktiga.
Min man är inte en människa som pladdrar. Det är något som har fått mig att gå i taket många många gånger då jag själv är väldigt explosiv. "Balkanstucket" finns där inne och kommer fram titt som tätt. Jag har fått lära mig att töva känslorna sedan jag intog rollen som mamma. Jag övar på det fortfarande kan man väl säga.

Vecka två.
Jag har slagits och kämpat en hel del här i livet. Precis som de flesta av oss har.
Många av dessa krig har varit väldigt väldigt svåra. Krävt väldigt mycket. Men till slut har krigen avslutats med att jag rest mig upp och med vingliga ben lärt mig " gå" igen. Varje gång undrar jag hur mycket en kropp egentligen ska kunna klara av. Den klarar tydligen mycket.
Man blir "visare och klokare" genom erfarenhet. Vissa av dessa erfarenheter vill jag dock vara utan.
Hur som. Lära sig var det.
Jag har lärt mig att inte sticka ut - i vissa situationer.
Jag har lärt mig att vara som alla andra - i vissa situationer.
Jag har lär mig att blickar kan betyda mer än tusen ord- i vissa situationer.
I vissa situationer.......
Jag har lärt mig mycket.
Det som har varit svårast att lära sig är att inte vara för snäll. Det leder ingenstans.
Resultatet av att vara för snäll har kostat mig mycket.
Vänskap, nerver, känslor, tid och så vidare.
Det har samtidigt även givit mig en väldigt stor dos KÄRLEK.

Balans helt enkelt. Det är en svår läxa. Balansgången.

Vecka två som snart ska bli till vecka tre.
Han är fortfarande fåordig i många sammanhang men ARG när det som förstummat mig kommer på tal. Han är arg på situationen och det är jag också. Mest arg är jag på mig själv. Som vanligt.
Men jag kan inte vara som "alla andra". Vara osynlig.
Jag VET att det inte är så. Redan under dag ett hemma fylldes telefonen av en massa undran.
Var är jag. Vad sker. Det hade inte varit så om det "osynliga" inte längre syns. Eller.... ?????
Men nu är det som är.
Stum har jag varit och fortfarande är.
Men jag avvaktar.
Jag avvaktar och vet att bra saker sker sakta.
Ibland kan tystnaden betyda mer än tiotusen ord.
Jag avvaktar. Tar ett andetag efter det andra. Det är nödvändigt för att leva.
Men jag vet!

Vecka två som alldeles alldeles snart går mot vecka tre.
Snart är tystnaden över. Jag har inte gjort något som ska få mig att skämmas. Jag måste höras.
Kan inte döden knäcka mig så ska inte detta heller göra det.

❤️
För att avsluta det hela lite mer "odramatiskt" så lägger jag ut en bild på mig och min gangster.