Dagarna går i ett. Jag jobbar ju bara nätter. Jätte fint. Visst. Jag får mer tid med min skatt men jag är så trött. Om jag skulle beskriva min trötthet så skulle sovexperterna ta sig i sin lilla krage.
Jag kan beskriva min trötthet bara kort.

Den är makalöst svår. Det känns som om något håller mig HÅRT i kedjor. Det känns som om jag är bakfull (jag dricker sällan nuförtiden) jämnt. Jag är tung, dimmig, allt är dubbelt. Jag är sönder. Jag HAR gått sönder.
Vad är det för dag? Tid?
Jag vet inte. Jag vet aldrig. Allt är bara bluuuuuuuuuur. En dimma. Jag ser saker men det är bara en illusion. Vill träna, leva, dra på smilebanden men det går inte. Det gör tom ont att lyfta en arm, en sena en vad som helst. Det gör ont att se,att blunda, att höra.
OAllt gör såååååå ont och jag önskar att det inte gjorde så ont. Jag vet inte.



Innan jobbade i Borås och det var svårt med att pendla men denna nattjobb tar DÖD på mig på riktigt. Jag älskar det. Mina kollegor och att vara självständigt från dagen men inte till varje pris. Inte så här. Jag arbetar halva veckan på natten och resten tar jag igen men och inte ens då fungerar det.