I över 13 år har vi undrat och jag tror faktiskt vi aldrig kommer få veta men hoppas går ju alltid.

Det var vågor.

Vi vet att det var det.

Det var kallt.

Vi vet att det var så också. 

Februarivågor vad mer kan man begära..

Det var fredag den 13. Vad gjorde det?

Vi visste exakt vilken dag det var.

Det var din sista dag på denna helvetes båt.

Nu skulle du komma hem.

Jag var glad för det.

Gjorde mitt jobb på Ica. 

Slapp ta lån.

Bodde hos mamma and pappa.

Mellan 13 och 14 februari SKULLE det inte finnas kontakt med båten.

Och det fanns det inte.

No worry.

No sorry.

Den 14 februari på självaste Valentin dagen gick jag glad i hågen till jobbet. Idag skulle du ringa och du skulle tala om för mig att du var hemma nu. För vi hade inte kommit så värst överens sist vi hördes. Men nu skulle vi göra det.

Jag knappade på, på kassan på Ica.

Bananer. Bröd.

Pant. Clementiner. Små baguetter och snackspaprikor. 

Och så där.....

Det som skavde var att jag hade kastat luren i örat på dig en vecka tidigare. Men nu var denna vecka över. Idag var en bra dag.

Det var en lördag.

Jag visste att under den dagen så fanns ingen chans till kontakt med båten. Ni skulle kasta i hamn och sen  var det bra. Under den dagen stod båten Hera med 11 andra båtar och väntade på klartecken på att få komma in till hamnen. 

Alla dessa 11 båtar fick denna tecken.

Inte  Hera. 

Jag kom hem från ICA och såg en söndergråten pappa. Hade aldrig sett något sådant förut. Varför gjorde han så?

Jag öppnande dörren till Musikvägen 12 och möttes av en pappa som kom ut från toaletten med rödsprängda ögon. Varför kom han ut från toaletten och såg ut så där? 

Han grät. Hade aldrig sett min pappa gråta förut.

Jag höll i dörren och frågade på ett endaste andetag: Ärminmammadöd?

-Nej , sa pappa.

Är min farmor död?

-Nej, sa pappa. 

Men igår så hände något med Hera.  

Blankt.

Dörren var tydligen fortfarande öppen.

Minns inget av det.

Min far gjorde något.

Minns inget av det heller.

Något stoppar något i min mun och säger att det blir bra. Ger mig att äta men min blick fokuserar på dörren i köket. Jag stirrar på sopkorgen och förundras att den fortfarande finns. 

Min mor lagar mat. Hon talar till mig men jag lyssnar inte på henne. Påsen i den där sopkorgen gör mig fundersam.

Livet fortsätter.

Vi slänger sopor.

Min mor talar till mig.

Hon står vid spisen och pratar. Minns inte om vad. Jag sitter på hennes stol med ett ben under hakan och bara stirrar på henne. Äcklad av att alla bara fortsätter med livet och att mitt inte finns mer..

Någon mer kommer med något som smakar papper. Livet är slut.

Sms väller in och jag hatar alla.

Ni äcklar mig.

Helt plötsligt är jag i ett annat land. För att komma bort. Vi ska åka långt med buss och någon kommer med mer saker som smakar konstigt.

Ni hann skicka ut ett enda meddelande. 

Vi sjunker. Hera sjunker.

Kan någon hjälpa oss?

På mindre än 3 minuter. 

T.R.E. minuter var det slut. Borta. 

Bortsuddat.

Så 

Där

Ja

Var så goooooodTheeeeooodoraaaaaa

Nu är det slut. Kapot. Finish. Svarshi.

Filkokommeraldrigmeraattsvara.

Never ever.

Så där ja. Nu kan du fortsätta med ditt liv och bara för att göra det ännu bättre- så kommer Filko aldrig någonsin hittas heller. 

Det finns ingenstans att ställa en jäkla ful blomma

Och jag ringde femhundraelvagånger till dig. Men du svarade inte.

För där och då så var det som det var.

Du dog och jag dog med dig.

Och om någon mer kommer och frågar mig om varför jag spenderat så mycket känslor och tid på jobbet tidigare - så har ni svaret här.

Därför.

Inte för något annat.

Det har aldrig varit något annat.

Slipper man tänka så finns det inte.

För stunden.

Och sen så kom Nemo.

Han fick mig att ta mina första andetag och blåste sakta men säkert liv i mina lungor. Resten vet ni.

Siffran är jag inget fan av men honom älskar jag mest Ingela vida världen. Så grattis till vår älskade finaste vovve och familjemedlem - Nemo❤️

Varje gång man söker hjälp så tar det emot. För mig tar det emot för att ETT:Jag känner mig besegrad och det gillar jag inte. Att vara besegrad innebär att jag förlorar kontrollen och det är svårt att inte ha kontroll över en situation. Men så är det med denna sjukdom. Man har ingen aning när skoven slår till och ibland kommer de helt utan inbjudan och slår mattan undan mina fötter.

TVÅ: De som vårdar mig är även mina kollegor eller människor jag behöver träffa ofta. Jag kan inte vara anonym. Jag kan inte bara vara en patient som har ont och behöver hjälp. Hela tiden känner jag mig granskad och bedömd. Och jag vet att det många gånger är mina egna hjärnspöken som spelar mig ett spratt men jag hatar det. Jag avskyr att människor som jag arbetar med har makten över situationen där jag är dålig och inte har kontroll över mycket.

TRE: Ännu en gång ska folk tycka synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag har en kronisk sjukdom men den ska inte få styra mitt liv längre. Jag har fått nog. Länge har jag tyckt synd om mig själv. Så blir det när man lever med smärtor varje jävla dag. Det är inte bara smärtor utan denna fruktansvärda, makalösa tröttheten som kommer tillsammans hand i hand med smärtorna. De är tydligen vänner. Bästa vänner de två. Så skoj.

Värmekudde och träning säger doktorn och tittar på mig genom sina tjocka glasögon. Jaaaaha du- nähe det menar du inte. Att jag inte testat det innan. Vad vet hon, denna doktor hur mycket jag försökt innan. Hur mycket jag försöker nu och hur jag vissa dagar knappt kan ta mig upp till andra våningen för att det pågår ett krig i min kropp. Ett krig som utlöser smärtor värre än förlossningsvärkar. Fast denna gången får jag inget varmt litet barn på mitt bröst utan endast elände. Ett krig som bygger härdar av sjukdom och de sprider sig tydligen lika fort som pesten. Jävla doktorer alltså. Vissa är bara rent ut sagt..... jag ska låta det vara osagt.

De dundrar in på rummet som om de äger stället. Utan förvarning dundrar de in på mitt rum och börjar predika för mig hur jag ska göra och hur jag ska leva min vardag. Som om jag inte visste om något alls. Jag är en patient i detta läge men jag kan min sjukdom. Jag är patient men även en barnmorska med många arbetsår i bagaget.

Kom inte in på mitt rum och predika för mig om saker jag redan vet. Jag känner mig så liten då. Jag varnar dig lilla doktor att jag inte behöver en third degree lektion men ändå står du där och stirrar och pratar och vägrar lyssna. Och jag, ja - jag lyssnar och är tyst för du är min livlina just där och då. Du är den som har kontroll över det som får mig att stå upp just i den situationen. Du har kontroll över den magiska smärtlindringen och den behöver jag ibland för att öht kunna fungera.

Tro nu inte att jag sitter på 7 himlen när jag får dessa magiska piller. NEJ. Här finns ingen sjunde himmel eller fluffiga moln eller eufori av dessa mediciner. Vet du vad jag får när de gör sitt arbete?

Tänk dig det här lilla doktor. Tänk dig att du kliver upp från din varma säng och tar dig till köket utan smärta i kroppen. Den vanliga känslan liksom. Du häller upp en kopp kaffe och brer dig en smörgås. Du sätter dig i bilen, åker till jobbet och får rapport. Så, så känns det när smärtan kan få försvinna ett tag och jag också kan få ta mig till mitt kök för att få hälla upp en kopp kaffe.

Eller få vakna upp en morgon, en morgon där mitt barn inte ska behöva söka igenom mitt ansikte efter smärta och elände. Hon är sex år gammal mitt barn. Hon ska inte behöva oroa sig över om mamma har ont eller inte. Hon ska inte behöva scanna igenom sin mamma och känna igen varenda blick och rörelse som innebär smärta. Jag har en sorg lilla doktor. Vet du vad det är? Jag sörjer så innerligt den personen som brukade vara jag. Vart tog hon vägen? Är det höst ute nu? Jag sörjer att jag inte får vara den mamma som jag vet att jag kan vara. Istället är jag bosatt i en säng många många gånger.

Jag sörjer att mitt barn förmodligen blir utan syskon för att det är just så denna vidriga sjukdom arbetar. Den tar ifrån dig allt fint i detta liv och många gånger vet du knappt vilken dag på veckan det är.

Men vad ska du göra åt det lilla doktorn. Du har ju gått på ditt arbetspass för att utföra ditt arbete. Så du står och predikar för mig om saker jag kan säga i sömnen. Nej jag vet att medicin inte är bra i längden. Men det är skillnad på att bruka och missbruka. Det vet jag att du vet men du är ju den som har kontroll nu. Tillåt mig att skratta. Idioti. IDIOTI är vad det är och inga år på högskolan och inga tjocka böcker kommer lära dig lilla doktor vad det innebär att LYSSNA.

Lyssna och sluta börja din väg ut ur mitt rum sekunden som du tagit dig in. Lyssna så kanske du får lära dig lite.

Operation blev det. Skönt att bli av med denna djävulska smärta. Men själva skovet vill inte riktigt ge med sig. Så mycket saker som inte är

Denna veckan som har varit har varit tuff för mig smärtmässigt. Jag arbetar fullt ut och när jag väl är hemma igen är det som om någon släckte lampan- luften går helt enkelt ut ur mig och det är sängen som gäller med det samma.

Torsdagsnatten var mycket jobbig. Smärtorna på höger äggstock eskalerade och ingenting bet på den djävulska smärtan som strålande bak i ländryggen, låret och till slut under fotsulorna. Till slut lyckades jag dock hitta en någorlunda bekväm ställning och somnade helt utmattad. 

Vaknar med smärtor till fredag och sista arbetsdagen. Blek och trött kör jag till jobbet och gör det jag ska samtidigt som smärtan smugit sig tillbaka och det går inte att parera den med något alls. Det blir till att åka hem 30 minuter tidigare och ta modell starkare i smärtlindringssyfte. Utan resultat. Het dusch utan resultat. Gynakuten är liksom sista anhalten och jag känner mig besegrad om jag hamnar där. Men besegrad fick jag bli.

Framåtlutad och långsamt får jag komma in och berätta åter ingen vad det är jag gör där. Kollegorna vet ju men ändå är det besvärligt från min sida. Ultraljudet brukar ändå inget visa och de klassar det som ett smärtskov i min endometrios.

Hur som. Doktorn tog emot mig omgående pga smärtorna, stigande infektionsvärde, en puls på 140 (pga smärtorna) och var det feber också?.......

Upp i den berömda stolen och kort därpå utbrister läkaren: Men hurredudu. Inte konstigt att du har ont när du gått omkring med den där cystan säger hon och pekar på skärmen.

Minst 5 -6 cm stor cysta och torsionsmisstanke.

Så nu ligger jag alltså här igen. Fastande, med nål i armen och fullproppad på smärtlindring. Det blir till att observera inatt och se vart detta tar vägen. Förmodligen kan den spricka av sig själv (AJJJJJ som fan), eller så får den opereras bort. För en torsion vill jag inte ha och riskera att bli av med äggstock/äggledare. I annat fall kan man bli hemskickad med smärtlindring.

Fan också. 

Endometrios är inte att leka med......

Ni är de som.

& flyttar om ca 1 år.

Sometimes love comes around
And it knocks you down
Just get back up
When it knocks you down.

[well I Love you so so]

Nelly Elly fyllde 6 år i söndags. Sex långa år har hon funnits i våra liv och gjort varje dag mer än fantastisk. Vi har sett henne födas fram i denna värld genom smärta, tårar, glädje pch lycka. En liten plutt på 2775 gram och 49 cm lång som valde att anlända mitt i natten den 4 december kl: 00:32. Ute var det kallt och snön hade lagt sig över gräs och vägar.
En liten plutt som idag inte är så liten längre. Från en hjälplös fågelunge till en "stor" sexåring som är så nyfiken på vad livet har att ge.
Nu går hon i förskoleklass och älskar att skriva, försöka läsa och att lyssna på sagor. Mest av allt i denna värld så älskar hon Nemo och alla sina gosedjur. Om man tar in henne till en leksaksbutik där hon får välja en leksak så blir det alltid ett gosedjur. Hon har så många gosedjur att det går att fylla ett helt hav med de 😂 Hennes dröm är att en dag bli veterinär.
Varje kväll när jag kommer hem från jobbet så visar jag ned mig bredvid henne i sängen och tackar Gud och alla högre makter för att jag har fått äran att få vara hennes mamma.
Jag ser fram emot att följa hennes resa från en liten flicks till en vuxen kvinna. Och jag hoppas att hon bygger upp förtroende för mig som förälder där hon alltid kan komma och dela med sig av saker som tynger hennes axlar. Jag lovar på heder och samvete att försöka att inte döma henne utan LYSSNA och helt enkelt vara den bästa mamman som går.
Vi kommer aldrig vara inom samma kompisgäng.
Jag är först och främst hennes mamma! Däremot hoppas jag att vi ändå kan vara så pass nära att hon inte känner rädsla över att jag kommer att döma henne över saker och ting som kan hända i detta liv. Jag hoppas att hon kan bygg upp så pass stark tillit till mig och aldrig vara rädd för att dela med sig av problem som kan uppstå.

I lördags kom många vänner från klassen och en hel del från kompiskretsen för att fira vår flicka. Hon sken av lycka. Så nu har vi "lilla tonåringen" här hemma. 6 års åldern kallas tydligen för det 😵😬😳 och jag börjar förstå varför 😛😜😄


Vi älskar dig så Nelly Elly❤️
Vår makalöst fina flicka med de sötaste smilegroparna och de vackraste ögonen❤️

Vecka 2. Nästan helt stum under en hel vecka. Värmefilten har varvats med varma duschar. Varje promenad med hunden har varit som ett maratonlopp. Tankar och känslor har blockerats. Förmågan att älta har inte ens funnits. Något jag tydligen är expert på i vanliga fall.
Bara varit.
Läpparna har rört sig om jag önskat att säga något. Oftast saker jag inte överhuvudtaget ens har reflekterat över. Bara för att svara när jag blivit tilltalad.
Överlevt utan att leva.
Död inombords. Levande på utsidan. För syns skull.

Vecka 2. TVÅ.
Tittar ut. Snön som täckte vägen utanför är helt plötsligt borta. När hände detta? Nu syns höstlöven som lagt sig som ett täcken över gräs och hela vår skog är nästan naken. Man ser igenom allt. Precis som min själ.
Bladen är döda och det har jag också varit. Inombords. Trängt undan tankarna. Det blir så då en person manglas sönder bit för bit. Alla har vi gränser. Min nåddes tydligen för tio dagar sedan.
Telefonen har legat bredvid mig. Sms strömmar in hela tiden. Vad händer. Hur mår du? Var är du? Tja, var är jag? Jag är här men ändå inte. Tystnad. Till slut berättar jag för den som känner mig ut och in. Jag smyger ned för trappan, ställer mig vid dörren till sovrummet och tittar på honom. Orden strömmar ut ur min mun och jag tänker inte medan jag pratar. Jag säger som det är. Den nakna sanningen. Under fyra dagar har jag övat på detta i tankarna och nu var det tydligen dags. Jag skäms. Vågar inte se honom i ögonen. Har förberett mig för dömande ord och en kall blick. Är van vid det. Men där svek tankarna mig.
Han lyssnar. Har bekräftar det jag säger och tittar mig djupt i ögonen.
Han uttalar orden som senare ska få mig att kravla mig upp på fötter åter igen. Som ska få mig att lyfta blicken och bryta den stumma tystnaden.
Jag står vid din sida säger han. Vi är i detta tillsammans. VI.
VI. VI. VI. VI. VI. VI.
V.I!!!!!!!!!!!
Tydligen är jag inte så ensam. Han som lovande att älska mig i nöd och lust står här och säger att VI är i detta tillsammans.
Förstår ni vad det innebär?
Vi är i detta tillsammans.
Jag är inte så ensam som jag trodde.

Vecka två.
Orden var inte så många. De som han uttalade. Men de var ändå tillräckliga för att plocka upp mig från det där avgrunden och blåsa liv i mina lungor.
Han hade lika gärna kunnat uttala miljontals ord utan att säga något överhuvudtaget.
Nu var det inte så. Han sa endast några ord. Några väl valda ord. Några ord som väckte mig till liv. Jag såg att han inte ens behövde fundera på det han yttrade där och då i sovrummet. Som om det var något så pass självklart att han inte ens behövde öva på orden.
Meningsfulla och så så viktiga.
Min man är inte en människa som pladdrar. Det är något som har fått mig att gå i taket många många gånger då jag själv är väldigt explosiv. "Balkanstucket" finns där inne och kommer fram titt som tätt. Jag har fått lära mig att töva känslorna sedan jag intog rollen som mamma. Jag övar på det fortfarande kan man väl säga.

Vecka två.
Jag har slagits och kämpat en hel del här i livet. Precis som de flesta av oss har.
Många av dessa krig har varit väldigt väldigt svåra. Krävt väldigt mycket. Men till slut har krigen avslutats med att jag rest mig upp och med vingliga ben lärt mig " gå" igen. Varje gång undrar jag hur mycket en kropp egentligen ska kunna klara av. Den klarar tydligen mycket.
Man blir "visare och klokare" genom erfarenhet. Vissa av dessa erfarenheter vill jag dock vara utan.
Hur som. Lära sig var det.
Jag har lärt mig att inte sticka ut - i vissa situationer.
Jag har lärt mig att vara som alla andra - i vissa situationer.
Jag har lär mig att blickar kan betyda mer än tusen ord- i vissa situationer.
I vissa situationer.......
Jag har lärt mig mycket.
Det som har varit svårast att lära sig är att inte vara för snäll. Det leder ingenstans.
Resultatet av att vara för snäll har kostat mig mycket.
Vänskap, nerver, känslor, tid och så vidare.
Det har samtidigt även givit mig en väldigt stor dos KÄRLEK.

Balans helt enkelt. Det är en svår läxa. Balansgången.

Vecka två som snart ska bli till vecka tre.
Han är fortfarande fåordig i många sammanhang men ARG när det som förstummat mig kommer på tal. Han är arg på situationen och det är jag också. Mest arg är jag på mig själv. Som vanligt.
Men jag kan inte vara som "alla andra". Vara osynlig.
Jag VET att det inte är så. Redan under dag ett hemma fylldes telefonen av en massa undran.
Var är jag. Vad sker. Det hade inte varit så om det "osynliga" inte längre syns. Eller.... ?????
Men nu är det som är.
Stum har jag varit och fortfarande är.
Men jag avvaktar.
Jag avvaktar och vet att bra saker sker sakta.
Ibland kan tystnaden betyda mer än tiotusen ord.
Jag avvaktar. Tar ett andetag efter det andra. Det är nödvändigt för att leva.
Men jag vet!

Vecka två som alldeles alldeles snart går mot vecka tre.
Snart är tystnaden över. Jag har inte gjort något som ska få mig att skämmas. Jag måste höras.
Kan inte döden knäcka mig så ska inte detta heller göra det.

❤️
För att avsluta det hela lite mer "odramatiskt" så lägger jag ut en bild på mig och min gangster.

Så blev vår efterlängtade resa till Verona gjord - jag & pappa åkte efter att ha väntat i över 1 år på att få resa. Längst fram satt vi under Zuccheros konsert och min dröm gick i uppfyllelse när jag hörde tonerna av Diamantes spelas och Zucchero framföra den live. En dröm jag haft sedan barnsben ❤️ Tårarna rann och jag kunde inte slita min blick ifrån scenen. Den vackraste låten jag känner till och det är så mycket känslor för mig när jag hör den❤️
Jag var i extas långt efter konserten och eftersom vi hade ytterligare en natt kvar i Verona så chansade vi och efterfrågade om det möjligtvis fanns två biljetter till konserten dagen efter också. Visst fanns det och de köpte vi.🎩❤️🎩
2 dagar i rad med min älskade Zucchero fick vi❤️ och totalt tre underbara dagar i vackra Verona. Denna underbara artist framförde 11 nonstop konserer i Verona och är just nu i Europa och spelar på olika scener. Tyvärr kommer han inte till Sverige men den dagen han dyker upp så kommer jag vara bänkad längst fram igen 🎼🎤🎩🎶🎹
Vi besökte även Romeo och Julias balkong, drack vin på tavernor, åt god mat, promenerade runt och var bara pappa pch dotter.
Jag måste säga att jag är mäkta stolt över mig själv. Jag lyckades överleva 4 lyft och 4 landningar utan att drabbas av allt för hemsk panik👍

Innan resan opererades jag också.....
Mer om det en annan dag.

Natti natti💤💤💤💤💤💤💤💤

På månad börjat allvaret och jag längtar redan tillbaka till mitt Varna❤️ Vilka underbara veckor det har varit där nere. Havet har verkligen läkt min mage på alla sätt och vis.

Snart sitter jag tidigt tidigt, långt innan alla kliver upp på vår balkong i Galata. Där sitter jag och ser ut över takåsarna, dricker mitt morgonkaffe samtidigt som solen går upp ovanför havet och barndomsgatan vaknar till liv. Jag kommer se vår lilla affär öppna upp för dagen och leveransen med nybakat bröd anlända. Någon kommer att rusa ned för gatan för att inte missa buss nr 17 medan någon annan kommer att öppna dagens första öl (ja klockan 06:30) på morgonen och klunka i sig allt där utanför den lilla affären.

Det är även väldigt spännande att se hur huset har blivit efter all renovering. En sak är säker iaf: Jag är lycklig över att våningen aldrig såldes❤️ Då hade mitt hjärta brustit. 

Imorgon välkomnar vi faster med familj samt farmor från Norge. Farmor kommer tillsammans med oss att åka ned till Varna❤️