hade vi hemma igår. Tydligen hade hon kräkts hela den natten som vi hade så mycket att göra på jobbet.
Pappa Pär fick vabba igår så att jag fick försöka sova lite och jag vabbade natten som var. Så är det att ha små barn. De blir sjuka lätt och tack och lov friska fort. Idag var hon vanliga och busiga Anelia:) Skönt!!!!

I veckan läste jag att det är dags för Bulgarien att börja leta efter vraket Hera... igen. Räcker det inte nu? Ska de åter igen gräva håll i våra hjärtan?
Det har banne mig gått över 9 år sedan Hera försvann i Svarta havet utan några överlevande som helst att ta hand om. Varför får inte våra sjömän vila i frid vart de nu än är? Hera förliste pga en hemsk storm med meterhöga vågor i ett iskallt hav där ingen chans till överlevnad fanns.
Räcker inte sorgen vi efterlevande är tvungna att bära under resten av våra liv? Vet de inte att minnen är svåra att glömma, att förtränga?

Jag kan inte säga att såren läker fort överhuvudtaget men de läker iaf. Ett nytt sökande rispar upp allt på nytt och alla känslor och alla tankar får åter ett nytt spelrum att vistas på.




Det räcker nu.
Jag vill inte mer, åter igen.
Det gör för ont!